DFR Korea styrker sit forsvar mod USAs og Japans trusler

Hvem er det som provokerer hvem ?
14.juli 2006

Den Demokratiske Folkerepublik Korea har den seneste tid udført et antal tester med forskellige raket-systemer, deriblandt et langdistansemissil.  Bush-administrationen anklager – sammen med den japanske regering derved Korea for en ”provokation”. At en af testerne blev udført samme dag som USA på den anden side af Stille Oceanien fejrede sin nationaldag bliver fremhævet som særlig graverende.

USA og Japan forsøger nu i FN:s Sikkerhedsråd at få en resolution igennem med sanktioner mod DFR Korea.

Den japanske regering truer til og med at man, af “sikkerhedsstrategiske årsager” , kan tænke sig at angribe Korea i ”forebyggende syfte”!

I svenska media talas om ”nordkoreansk provokation” och ”alvorlig skærpelse af den sikkerhedspolitiske situation”.

Den slags ”analyser” viser bare at journalister er dygtiga til at  gengive hvad der skrives i udtalandena fra Washington och Tokyo. Men hvori består ”provokationen” eller ”skærpningen” ?  De skylder os et svar

Lad oss därför först och främst slå fast, att DFR Korea med sina tester inte bryter mot några internationella överenskommelser, konventioner, lagar eller traktat. Inte gör något i strid med folkrätten eller FN-stadgan. Man begår alltså ingen otillåten handling. Lika litet som Indien, som också testsköt ett antal av sina missiler den gångna veckan.

Påståenden om provokation och skärpning av det politiska säkerhetsläget är helt enkelt del av USA:s propaganda. Ty vari ligger det provokativa i att genomföra helt legitima tester för nationellt försvar? Ni skulle förvarnat oss, säger USA:s utrikesminister Condoleeza Rice. Men varför skulle det åligga DFR Korea att ”förvarna” om sina tester? USA som för bara några månader sedan deklarerade att man avser att ”skjuta ned varje missil som Nordkorea testar”. Är inte det provocerande?

När har för övrigt USA någonsin förvarnat DFR Korea inför sina många militära övningar med otillåtna intrång och testskjutningar i vattnen utanför Korea?
DFR Korea förklarade för ett och ett halvt år sedan (mars 2005) att moratoriet för testskjutning av långdistansrobotar upphört att gälla. Det sades ifrån redan när detta moratorium trädde i kraft 1999 att det var giltigt endast så länge en dialog mellan USA och DFR Korea pågick. Det var Korea som på detta sätt tog initiativet för att minska spänningen i regionen. Me1n de överenskommelser som då träffades med Clinton, har Bushadministrationen övergett. Istället kallade George W Bush DFR Korea för en av ”ondskans axelmakter” och har vid upprepade tillfällen hotat med att angripa Korea.

Det är inte Koreas ansvar att det fortfarande råder krigstillstånd sedan 1950-talets Koreakrig. Vad DFR Korea begär är en säkerhetsgaranti från USA, och därmed öppnas vägen till fred på den koreanska halvön. Detta är ett nationellt intresse i både de koreanska nationerna. Detta har utvecklingen ända sedan ”solskensuppgörelsen” mellan Syd och Nord sommaren 2000 bekräftat.

De små steg mot fredlig återförening som ägt rum de senaste åren, ses med stort ogillande i Washington. USA vill till varje pris förhindra att koreanerna självständigt löser denna fråga. Därför avvisar också den sydkoreanska regeringen bestämt de amerikanska och japanska regeringarnas aggressiva hållning. I Söul fruktar man lika mycket som i Pyongyang vad USA:ss och Japans politik kan leda till.

DFR Korea står fast vid sin önskan om fortsatta samtal för att på den vägen lösa konflikten och gå fram mot en fred och återförening. Ett första steg är att avveckla alla kärnvapen på den koreanska halvön – att avnuklearisera den som frasen lyder. Såsom DFR Korea förband sig vid 6-sexpartssamtalen den 19 september förra året och som man står fast vid.

Men Korea kommer inte att ge efter för imperialistiskt hot eller utpressning. Uttalanden om man är beredd att försvara sitt land med all kraft om USA anfaller, skall tas på största allvar.

Därför är det dubbelt viktigt att de diplomatiska steg som tas inte låter sig styras av USAs och Japans krigspropaganda. Utan att andra länder avvisar det som utgör det verkligt provokativa i nuläget: hotet om ”förebyggande anfall”.

12 juli 2006
Proletaren nr 28, 2006

Bush, Kim Jung Il, and the Vanishing American Empire

Kommentar af Mike Whitney

Al-Jazeerah, July 9, 2006

Læser Kim Jung Il aviser ?

If Kim thumbed through today’s news he would have seen the limp and bloodied body of a dead Palestinian boy being rushed away from the site of Israel’s latest attack in Gaza. He would have read about the mysterious explosions that rocked Kabul overnight and the 30 or so “alleged” Taliban that were blown up in America’s scattershot carpet-bombing of southern Afghanistan. He would have seen that 24 new bodies of bound and brutalized Iraqis had been dumped at the Baghdad morgue after being abducted and tortured by the roaming death squads which control the capital.

He might have spotted a story about America’s continued involvement in Central Asia where the thirst for oil and natural gas has Bush’s NGOs toppling governments behind the pretext of “spreading democracy”. Or, he may have noticed an article which recounted Bush’s latest saber-rattling at Iran for their “alleged” nuclear weapons program.

Wherever he looked, he would have found examples of the United States and Israel rampaging through Muslim countries; ignoring international law and flaunting the human rights of the native people.

Doesn’t this explain why Kim believes that he needs the protection of a nuclear arsenal to ward off an American attack?

How can we expect North Korea to stop building nukes when 2 of the world’s most powerful nations have just doused the planet with gasoline and are reaching for the matches?

Like every other world leader, Kim simply wants to avoid ending up like Saddam Hussein. His missile tests were designed to send a message to Washington that North Korea has no intention of being the next victim of Bush’s “democratization” program. And, while the tests may have been condemned by the pro-American media, we can at least appreciate the logic of his motives.

But, does that mean that North Korea is a threat to American national security or to the region?

Kim has had plenty of opportunity to cause trouble if that’s what he wanted. For 6 years the Bush administration has treated the reclusive Kim with complete contempt, and yet Kim has not retaliated. In 2001 North Korea was included in Bush’s “Axis of Evil” speech, a provocative list of the administration’s “target states”. In 2003 Dick Cheney followed up with a not-so veiled threat saying, “I have been charged by the President with making sure that none of the tyrannies in the world are negotiated with. We don’t negotiate with evil, we defeat it.”

In case Kim hadn’t gotten the message from the V.P., John Bolton offered this blistering warning: “The end of North Korea is our policy,” adding that the Pyongyang regime was a “hellish nightmare”.

Not to be outdone, Defense Secretary Donald Rumsfeld leaked a memo to the UK Telegraph in April 2003 which called “for regime change in North Korea.”

Kim’s “crash course” in nuclear weapons technology is due entirely to incitements by the Bush administration. His behavior tells us that he’s taking the threats seriously and is rushing to create a credible deterrent. It’s clear that his intentions are purely defensive and that he poses no danger to his neighbors or the United States.

The same rule applies to Kim’s missile tests which have rattled the US, Japan and South Korea. The tests were meant to send a “hands off” message to Washington but, unfortunately, they splashed helplessly into the sea. This could have the adverse effect on the overall situation by emboldening the administration hawks to reconsider military action. The the real risk of violence comes from the American battleship group which has moved into the waters just off the coast of North Korea; if fighting breaks out, that’s where it will begin.

So far, Kim has acted predictably. He probably would prefer to feed his starving people than to build nukes, but feels that he has no other option. The onus for proliferation lies entirely with Bush and his team of armchair warriors. Rather than agree to bilateral negotiations, Bush has stubbornly refused to sit down with North Korea and, thus, escalated the situation into another crisis. The irony is that Bush knows exactly what Kim wants, but refuses to yield.

More than anything, North Korea wants assurances from the administration that they will not be attacked. The issue is downplayed in the media because the fourth estate would like to obscure the fact that the US rules the world through the threat of force. The administration will not sign a “non-aggression pact” with North Korea because that would undermine its role as the global Mafia chieftain who keeps the weaker states in line by breaking legs. The Bush people think it would be unseemly for the world’s only superpower to seriously address the security needs of its underlings.

The media has done an admirable job of concealing the facts about America’s involvement on the Korean peninsula. Ever since the end of the Korean War in the 1950s the US has maintained a massive military presence in the south (which at one time included nuclear weapons) which has always been an irritant to the North. As Gary Leupp noted in a Counterpunch article “Basic Facts People should know about North Korea”, Koreans are “one of the world’s most homogeneous groups, and united from the 7th century through 1945, is now divided into 2 nations due primarily to the actions of the Truman administration and the US military”. “Reunification” of the peninsula is not in America’s geopolitical interests and the US government has done everything in its power to block progress in that regard. The Bush administration has taken a hammer to South Korea’s “sunshine policy” and exacerbated tensions with its hard-line policies. This guarantees that the US will be allowed to maintain its basing rights in the south which they see as critical to America’s long-term interests in the region.

The media focuses exclusively on the bizarre personality of Kim Jung Il rather than historical facts which might clarify the real issues. What possible difference does it make if Kim is an oddball or not? The lazy media is simply demonizing him to divert attention from the facts. In 1994 the Bill Clinton committed to the “Framework Agreement”; a deal which promised to provide food, fuel and 2 light-water nuclear reactors in exchange for North Korea’s abandoning its nuclear weapons programs. The North agreed to these terms but the U.S. HAS NEVER HONORED ITS OBLIGATIONS. This isn’t information that we should expect to read in the newspapers since it clearly shows that America is responsible for the current standoff.

When Bush took office in 2000, he rejected the idea of any engagement with the North and derided the Clinton plan as “blackmail”. The consequences of this reversal in policy are obvious. The intelligence agencies now believe that the North has enough fissile material for between 2 to 8 nuclear warheads and is currently developing the required delivery-systems.

By any standard, the Bush policy has been an utter flop. Now, the “war president” has decided to maximize his failure by pushing for tough sanctions at the Security Council. The prospect of cutting of food and energy supplies to starving civilians never seems to lose its appeal for the plutocrats and corporate kingpins in the Bush administration. The human suffering it creates is never even seriously considered.

Fortunately, Russia and China are blocking Bush’s attempt to get a resolution passed in the Security Council. The bumbling Bush diplomatic team has not been able to get support for “punitive action” and will have to settle for a presidential statement which has no real binding authority. It is an innocuous slap on the wrist without meaning or consequences.

Bush was looking for broad consensus, but ended up looking foolish and impotent once again.

Increasingly, nations are drifting away from Washington; a phenomenon that would cause concern among serious political heavyweights, but leaves the blockheads in the administration completely clueless. Washington’s “soft-power” has eroded more rapidly than its “moral authority” and without any tangible reward. It has been jettisoned as extra-baggage, unnecessary for the world’s greatest military. The Bush team doesn’t seem to grasp that they are already bogged down and overextended in both Afghanistan and Iraq. They still see themselves as riding a wave of American invincibility, but that wave is quickly diminishing to a trickle.

The North Korea flap has further exposed the cracks and fissures in Fortress America. Bush is unable to cobble together a coalition for even the most straightforward crisis. While Condi and Bolton stomp around waving their hands in the air, China and Russia have reacted coolly, shrugging off Washington’s entreaties as just more grist for the mill. The growing distrust among the allies and vassals has never been more palpable. America’s leadership is not being challenged as much as it is simply being ignored. No one is particularly eager to follow the United States lead anymore. That’s the unfortunate price that one pays for leading the world in human rights abuse and aligning with the Middle East pit-bull, Israel.

Nordkorea: Sanktioner är lika med krig
7 juli 2006

Om Nordkorea utsätts för sanktioner av omvärlden kan landet inte uppfatta det som annat än en krigsförklaring, sade Nordkoreas FN-ambassadör i dag.

Men åsiktsskillnaderna inom FN:s säkerhetsråd består. Kina och Ryssland går inte med på Japans resolutionsförslag där hot om ekonomiska sanktioner finns kvar. Tidigast på månag kan det bli omröstning om sanktionerna.

Bakgrunden till FN:s dilemma är Nordkoreas provuppskjutningar av robotar. En möjlig islossning kan dock ske nästa vecka när Sydoch Nordkorea ska samtala på

“Nationell suveränitet”
Enligt Nordkorea är robottesterna en fråga om nationell suveränitet.
-Ingen annan har rätt att ifrågasätta om det är rätt eller fel, sade utrikesminister Ri Pyong Dok enligt den japanska nyhetsbyrån Kyodo.

“Vi fortsätter vår revolution på vårt eget vis, enligt vår övertygelse i den här komplicerade och konfliktfyllda situationen, och vi har sådan oövervinnerlig och revolutionerande militär makt, till och med för det imperialistiska USA”, skrev kommunistpartiets partitidning i Pyongyang.

Det är första gången sedan 1998 som Nordkorea provskjutit en robot mot Japan och landets reaktion blev kraftig.

Grannlandet Sydkorea hotar att avbryta leveranser av ris och annan humanitär hjälp till Nordkorea. Dessutom har Sydkorea höjt sin militära beredskap.

DFR Korea har folkeretten på sin side
når de tester nye missiler
6 juli 2006

DFR Korea meddelte i dag at missil-afprøvingerne vil fortsætte.

Samtidig som landet advarede andre lande (læs USA og Japan) om “hårdare fysiska åtgärder” om andra länder försöker att sätta press på landet.

Flera uppskjutningsramper med robotar har iakttagits av sydkoreansk underrättelsetjänst.

-Våra väpnade styrkor kommer att fortsätta med robotuppskjutningarna som en del i ansträngningarna att bygga upp vårt avskräckande självförsvar, säger Nordkoreas UD i ett uttalande.

Regimen i huvudstaden Pyongyang sköt i går upp sju robotar, inklusive långdistansroboten Taepodong-2 som kraschade i Japanska sjön.

Robotarna kan nå Alaska
Robotarna tros dock kunna nå så långt som till Alaska.

Från Sydkorea bekräftades bilden av att man i norr planerar fler uppskjutningar.

Förberedelser, utrustning och personal tyder på att fler uppskjutningar är möjliga, sade Sydkoreas försvarsminister Yoon Kwang-Ung inför landets parlament.

USA och Japan vill ha sanktioner
USA:s president George Bush och Japans premiärminister Junichiro Koizumi har kommit överens om att samarbeta för att förmå FN:s säkerhetsråd att gå med på sanktioner mot Nordkorea efter att landet provskjutit en serie robotar.

Japan har lagt fram ett förslag till FN-resolution med krav att bistånd, material och teknologi som kan användas i Nordkoreas robotprogram stoppas.

Ett enigt säkerhetsråd fördömde i går robotproven, men Ryssland och Kina som har vetorätt motsätter sig sanktioner.

FN fördömer Nordkoreas robotprov
5 juli 2006
FN:s säkerhetsråd är enigt i sitt fördömande av de nordkoreanska robotprovskjutningarna. Hur man ska bestraffa regimen i Pyongyang är ännu oklart.

Under dagens möte yrkade den japanske ambassadören Kenzo Oshima på att rådet skulle anta en skarp resolution som författats i samarbete med USA och Storbritannien. Ryssland och Kina vill dock gå försiktigare fram.

Enligt förslaget ska Nordkorea omedelbart avbryta allt arbete med att utveckla, testa, utplacera och sprida ballistiska robotar. I går provsköt landet minst sex robotar.

Nordkorea uppmanas också att återuppta sexpartssamtalen om sitt kärnvapenprogram.

Att USA och Storbritannien stod på Japans sida var tydligt. Deras representanter flankerade den japanske ambassadören under en presskonferens, och båda länderna stod som medförfattare till det resolutionsutkast som Japan tagit initiativ till.

Stark svensk reaktion
Även Sverige reagerade starkt. Nordkoreas ambassadör i Stockholm kallades till utrikesdepartementet för att ta del av den svenska oron för en kärnvapenkapprustning i Ostasien.

“Vi beklagar att Nordkorea gått vidare med ett missilprov trots omvärldens vädjanden om att avstå”, sade utrikesminister Jan Eliasson bland annat i ett uttalande.

En av de sju robotar som sköts upp var med största sannolikhet en långdistansmodell, Taepodong 2.

En robot exploderade
USA har i över en månad varnat för en Teapodong 2-uppskjutning, men enligt försvarshögkvarteret Pentagon exploderade den av misstag 40 sekunder efter uppskjutningen.

Det misslyckandet, kommenterade USA:s president George W Bush på kvällen, minskar inte nödvändigheten av att snabbt göra något åt det nordkoreanska problemet. Enligt Bush har provskjutningarna bara ytterligare isolerat den nordkoreanska regimen.

Inget omedelbart hot
Något omedelbart hot mot USA:s säkerhet bedöms inte robotproven utgöra. Men eftersom de enligt talesmannen antyder att Nordkorea “ännu inte har fattat det strategiska beslutet att avstå från kärnvapenprogrammet” kommer USA att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda sig och sina allierade. Vita huset sade sig också vilja ha en diplomatisk lösning på krisen.

“Nationell suveränitet”
Enligt Nordkorea är robottesterna en fråga om nationell suveränitet.
-Ingen annan har rätt att ifrågasätta om det är rätt eller fel, sade utrikesminister Ri Pyong Dok enligt den japanska nyhetsbyrån Kyodo.

“Vi fortsätter vår revolution på vårt eget vis, enligt vår övertygelse i den här komplicerade och konfliktfyllda situationen, och vi har sådan oövervinnerlig och revolutionerande militär makt, till och med för det imperialistiska USA”, skrev kommunistpartiets partitidning i Pyongyang.

Det är första gången sedan 1998 som Nordkorea provskjutit en robot mot Japan och landets reaktion blev kraftig.

Grannlandet Sydkorea hotar att avbryta leveranser av ris och annan humanitär hjälp till Nordkorea. Dessutom har Sydkorea höjt sin militära beredskap.

Advertisements

Skriv et svar

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

Du kommenterer med din WordPress.com konto. Log Out / Skift )

Twitter picture

Du kommenterer med din Twitter konto. Log Out / Skift )

Facebook photo

Du kommenterer med din Facebook konto. Log Out / Skift )

Google+ photo

Du kommenterer med din Google+ konto. Log Out / Skift )

Connecting to %s