Befrielsen: Dagbog kaster nyt lys på den revanchistiske “voldtægtsmyte”

14.jan. 2007 *

Dagbog rejser tvivl om den tysk-revanchistiske “voldtægtsmyte” 

    Vladimir Gelfands erindringer: “Tysk dagbok 1945-46” er på mange måder en speciel bog. Det er en usædvanlig øjenvidnesskildring af den Røde Hærs befrielse af Polen og de østlige dele af Tyskland. Eftersom det var forbudt i den Røde Hær at føre dagbog – af hensyn til sikkerheden formodentlig – så har læserne allerede af denne årsag anledning til at være taknemmelig mod forfatteren :den ukrainske løjtnant Vladimir Gelfand som så flittigt brød mod dette forbud.
Gelfand som bara var 21 år under de forbittrede kampe om overgangen ved Oder-floden, hvor han åbenbart viste heltemod, kom til Berlin fast besluttet om at skulle opleve noget nyt, få lejlighed til at møde mennesker, lære sig tysk – og ikke mindst at nyde kvindeligt selskab. Han var træt af krigen, som havde været hans hverdag i tre år, og hjerteligt træt af tyraniserende bøller og skrighalse blandt officererne, som hele tiden mobbede ham.

Det ser ud som om at Helfand var noget af en hakkekylling, hans dagdrømmende og flittige skrivende var ikke lige underholdende for alle samt at han var fager, intelligent og havde kvindetække vækte naturligtvis de sämre lottades avund. På nogle steder i bogen antyder han at der fandtes officerer i Røde Hæren som også så ned på ham på bagrund af hans jødiske familiebaggrund.

“…hvor mange strabadser, hvor meget spot og spe, hvilken frækhed har jeg ikke måttet tåle under krigen, fordi mit efternavn er Gelfand; fordi jeg fødtes i en jødisk familie og fordi at jeg selv – er jøde”, betroede han sig til faderen i et brev.

For Gelfand var sådanne fænomener kun de sørgelige rester af det gamle samfund.

“Med årene (årtierne, ikke før) vil de nationale modsætninger forsvinde, mistilliden mellem mennesker som frambragts av motsättningarna att försvinna likt en bedövning och livet kommer att bli lättare. Men så længe negrer lynches i dette århundrede (for denne afskyelige og grumme vane er ikke forsvundet fra jorden) måste man vara redo att ärligt och värdigt möta och bekämpa menneskers bittra bedrägeri, att med sina sista krafter strida mot det i mänsklighetens och livets namn. Så har jag beslutat inför framtiden.”

Ganske ofte fortaber Helfand sig i trivialiteter men man kan ikke frakende ham et vist litterært talent. At føöra en så intensiv dagbok (som dock inte täcker krigshandlingarna, då han var förhindrad att skriva) är redan det en bragd. Skildringen av hur en ung man förlorar sin oskuld, upptäcker att han inte är impotent och under ett år av intensivt arbete och umgänge blir man är utlämnande ärlig.

Mer tröttsamma är alla litanior om de orättvisor och den förnedrande behandling han anser sig utsatt för från andra sovjetmilitärer. Och fastän Gelfand är övertygad anhängare av sovjetsystemet och partimedlem saknade han blick för de stora skeendena, snarare var han en rätt självupptagen och fåfäng ung man.

Hans hett bultande hjärta ideligen stötte på besvikelser bland både de ryska kvinnor som medföljde förbanden (och som delvis oförtjänt fick dåligt rykte som “regementsmadrasser”) och tyskor han träffade på stan. Tyskorna fann han ofta vulgära och de flickor som inte bara “grep honom i k-n” men også i hjertet, viste sig snart trolösa eller ointresserade.

“Vad gäller Gelfands möten med kvinnor är det särskilt anmärkningsvärt att det uppenbart inte var fråga om något som helst våld” skriver litteraturvetaren Elke Scherstjanoj i ett efterord till boken.

Strängt taget har Gelfand vare sig deltagit i eller bevittnat en enda våldtäkt, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att författare som Anthony Beevor “Berlin. Slutstriden” (Historiska Media 2002) citerat siffror som 1,4 miljoner våldtäkter i det ockuperade Tyskland.

Han skildrar inga systematiska massvåldtäkter och plundringar – tvärtom berättar han om unga människor som söker gemenskap, värme och visst kärlek och erotik i ett klimat av tilltagande efterkrigsyra.

I Gelfands bok berättas en hörsägen om hur en tysk kvinnlig bataljon i Berlinchen i nuvarande Polen skulle ha utsatts för massvåldtäkt. Men enligt Elke Scherstjanoj har någon sådan bataljon inte existerat.

Vid ett senare tillfälle erbjuder sig en flicka, som påstår sig ha blivit våldtagen av 20 ryssar, att ligga med Gelfand. Varför frivilligt ligga med den 21:a ryssen? undrar läsaren förbryllat.

Problemet för Gelfand i ett promiskuöst Berlin var inte att hitta flickor som ville ligga med honom. Problemet var att sökte äkta känslor och kärlek. När han i juni 1946 hade dragit på sig gonorré växte missmodet och hemlängtan.

För skribenter som är övertygade om att sovjetarméns intåg i Tyskland var en enda lång serie förbrytelser faller naturligtvis ett vittnesmål som Gelfands utanför ramen. Men kanske valde Gelfand att tiga om egna och andras våldtäkter?

Elke Sjerstjanoj tycks mena att Gelfand teg för att det officiella Sovjet teg:

“Gelfands tystnad visar samtidigt att segrarmakten inte ägnade våldtäkter någon större uppmärksamhet på den tiden och att de uppfattades som rätt harmlösa. I annat fall hade säkert den politiskt aktive Gelfand helt säkert tagit upp ämnet till diskussion”, skriver Sjerstjanoj.

Men det officiella Sovjet teg väl inte. Armétidningen Röda stjärnan fördömde kort före stormningen av Berlin Ehrenburgs tyskerhad og Stalin fordømte i en tale den 28.marts forekomsten af voldtægter og ekscesser. “När ni betraktar tyska flickors kjortelfållar, kom då ihåg varför ert hemland har skickat er hit”, varnade marskalk Zjukov sina underlydande.

Lev Kopelev berettede fra Ostpreussen om hvordan en divisionsbefalhaver, Oberst Smirnov, egenhändigt sköt en löjtnant som medverkat i en gruppvåldtäkt. Totalt dömdes 4 148 sovjetofficerare för olika brott begångna januari-mars 1945 och enligt militära rapporter ska sådana handlingar ha blivit mer sällsynta efter Tysklands kapitulation.

Så varför skulle Gelfand tiga? Han stod dessutom själv i konflikt med många officerskollegor som han fann moraliskt korrupta (“telefonhelte” kalder Gelfand ironiskt de kollegor som kapat åt sig de flesta medaljerna). Superi och svartabörshandel tycks ha varit legio. Även Gelfand stjäl och schackrar på svarta börsen – mest handlar det om klockor som inte fungerar.

Nej, som Kjell Albin Abrahamsson påpekar i en recension i Sundsvalls tidning påminde Gelfand och andra sovjetsoldater mer om Sven Dufva, Svejk och 91:an Karlsson än om hjälteklichéerna. Men ingen av dessa antihjältar var någon våldtäktsman och om Sven Dufva hette det ju: “ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott”.

Med tanke på tyskarnas förbittrade motstånd tror jag att alla dessa Dufva, Svejk och Karlsson långt in maj 1945 var fullt upptagna med att klara livhanken. Sovjetarmén förlorade 77 342 man, av vilka 17 032 man oåterkalleligt, bara mellan Wisła och Odra/Oder – dvs. innan de satt sin fot på tyskt territorium.

Men om Gelfand själv inte gjorde tyskarna illa menar Sjerstjanoj att han i alla fall skulle ha föraktat dem och visat “kylig förnöjsamhet” inför deras vardagsproblem.

Helt fri från tyskhat var verkligen inte Gelfand. Han var otvivelaktigt en smula påverkad av Ehrenburgs glödheta tyskhat när han skrev:

“Tyskland står i lågor och det är av någon anledning glädjande att betrakta detta onda skådespel. Död för död, blod för blod. Jag tycker inte synd om dessa människohatare, dessa odjur”.

“På Berlin, den besegrade spottar jag”, ristade han in i det tyska riksdagshusets sten – ord som sovjetcensuren aldrig tillät tryckas.

Men det intressanta är att Gelfand, i viss mån smittad av Ehrenburgs rascisme, i handling var en av dem som visade störst respekt för Tysklands kultur, språk och folk.

När en officerskollega krossade några tyska statyetter räddade Gelfand en Goethebyst med anmärkningen att “vi”, ryssarna, skulle ju i alla fall vara de civiliserade mot det tyska barbariet.

När han beordrades att delta i en plundring av den tyska vetenskapsakademins bibliotek för att bygga upp ett eget regementsbibliotek, reagerade han först starkt negativt. Men sedan han upptäckt att det handlar om ryska böcker som tyskarna stulit under invasionen av hans hemland lugnar han sig.

Att han under ett helt år sysslade med att övervaka nedmonteringen av tyska fabriker som skulle transporteras till Sovjet var naturligtvis inte att jämställa med plundring, det var en del av det krigsskadestånd segrarmakterna beslutat om.

Hur bristfällig Gelfands dagbok än är kan den vara en viss motvikt till den hær af historie-revisionister som arbejder med på att stöpa om mänsklighetens stora seger över Hitlerfascismen till ett brutalt överfall av Stalins horder på den västerländska civilisationen.

Efter kriget levde Gelfand ett långt liv som lärare i Sovjetunionen och efterlämnade drivor med anteckningar som först hans son bringat reda i. Vad svenska Ersatz förlag nu har utgivit i Lars Wiklunds utmärkta översättning är bara en mindre del av Gelfands krigsminnen. Hela perioden 1941-44 har av det tyska Aufbau Verlag liksom av det svenska förlaget bedömts som mindre intressant, men hela materialet finns tillgängligt på ryska på Internet. Stefan Lindgren

“Vänsterns tidning” Flamman recenserar den sovjetiske soldaten Vladimir Gelfands dagbok från andra världskrigets slut, utgiven av förlaget Ersatz. Stefan Lindgren ges nästan ett helt uppslag att i Stalin-kramande anda förneka Röda Arméns systematiska våldtäkter på tyska kvinnor. “Strängt taget har Gelfand vare sig deltagit i eller bevittnat en enda våldtäkt”, skriver Lindgren, och Flamman kursiverar meningen.

En dagbok utan våldtäktsskildringar är alltså nog för att misstro vad historikerna uppskattar till 1,4 miljoner tyska kvinnors erfarenheter. Lindgren beskriver den framryckande Röda Armén som “unga människor som söker gemenskap, värme och visst kärlek och erotik”. De systematiska massvåldtäkternas Berlin kallar han lättsamt för “en promiskuös stad” och tar sedan till den äldsta av våldtäktsmyter – “Hon bad om det” – när bevisen tryter.

Lindgren refererar en passage i dagboken där en tysk kvinna erbjuder sig att ha sex med Gelfand; hon har tidigare blivit våldtagen av 20 ryssar. Varför då frivilligt ligga med den 21:a ryssen, undrar Lindgren. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Efter sex års krig var Berlin en skräckstad, bestående av kvinnor utan annat kapital än den egna kroppen. Våldtäkt mot mat, våldtäkt mot skydd, våldtäkt mot att inte bli dödad. Det kan inte kallas för att “söka kärlek” eller vara “promiskuös”.

Lindgren kokar en farlig brygd på lika delar sovjetromantik som kvinnohat. Det är anmärkningsvärt att delar av svensk vänster fortfarande väljer Stalin framför fakta och vanlig anständighet.

Av KATRINE KIELOS

Stefan Lindgren svarar (ännu inte infört):

Katrine Kielos referat (Expressen 16/1) av min artikel i Flamman är otillständigt. Jag har inte försvarat de våldtäkter som bevisligen begicks av Röda armén när den gick in i Tyskland. Jag håller tvärtom för troligt att en politiskt felaktig linje – Ilja Ehrenburgs hatpropaganda mot tyskarna, som visserligen fördömdes på högsta ort, men ändå fick visst genomslag – bidrog till sådana händelser. Att Gelfand själv varken deltagit i eller sett våldtäkter betyder självfallet inte att de inte förekommit.

Men vad ska vi med personliga vittnesmål till om de inte tillmäts någon betydelse alls? Att Gelfand varken såg eller hörde något av en våldtäktsepidemi styrker väl inte precis Anthony Beevors extremt höga och löst underbyggda uppskattning 1,4 miljoner våldtäkter. Beevors version undergrävs också av seriösa historikers verk (Se f.eks “Gennadij Bordjugov: (Wehrmacht und Rote Armee -Verbrechen gegen die Zivilbevölkerung” ).

Men jeg forstår at Katrine Kielos måde at ræsonere om historie i stadig mere allt eller intet-termer anses mera modernt än mitt, mera i linje med det statliga verket “Levande historias” malliga bannbullor.

I detta statligt ledda renhållningsarbete är tydligen alla medel
tillåtna. Kielos formulerar sig på ett sätt som gör att läsaren inte vet
vad som är citat ur min artikel och hennes egen perfida tolkning av vad
jag säger. Frasen “Hon bad om det” finns inte i min artikel.

För övrigt är det uppenbart att Kielos gått in i debatt om en bok som
hon inte har läst – och det är visst inte första gången.

När jag tar avstånd från den enda vägens historia är jag dock i gott sällskap av t ex Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja som i ett tal nyligen slog fast att “historia handlar aldrig om en enda sanning eller en enda tolkning”, slog Tuomioja fast (Hufvudstadsbladets 15 december).

Hans kollega, professorn vid Helsinki-universitetet Olli Rehn, kritiserade på ett möte i EU nyligen skarpt de franska historielagar som förbjuder debatt om förintelsen under andra världskriget, om det turkiska folkmordet på armenerna samt om kolonialismens positiva sidor.

Att säga det är inte att glömma Röda arméns förbrytelser. Men vi ska heller inte glömma att det mest framstående offret som drevs till självmord av de röda horderna var – Adolf Hitler.

Underskrevet Stefan Lindgren

Advertisements

Skriv et svar

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

Du kommenterer med din WordPress.com konto. Log Out / Skift )

Twitter picture

Du kommenterer med din Twitter konto. Log Out / Skift )

Facebook photo

Du kommenterer med din Facebook konto. Log Out / Skift )

Google+ photo

Du kommenterer med din Google+ konto. Log Out / Skift )

Connecting to %s