Det du ikke får at vide om verdens fattige:

8.januar 2008 –

Kronik

Ny statistik viser at jordens fattige tæller 600 millioner flere end hvad der tidligere har været kendt

År 2007 blev de fattige i verden pludseligt 600 millioner flere. Globaliseringsrådet, Lars Leijonborgs regeringsorgan for propaganda om det frie markeds velsignelser, har så vidt jeg kan se endnu ikke opmærksommet sagen.

Det er måske det mest bekvemme. Det begyndte i foråret med at nyt statistisk materiale fremtvang en nedskrivning af Kinas og Indiens bruttonationalprodukter med 40 procent af hensyn til den købekraft som disse valutaer udgør.
Af samme årsager vender Verdensbanken nu op og ned på organisationens statistik over fattigdomens udbredelse. Tidligere hed det at antallet kinesere som var tvunget til leve for mindre end en dollar om dagen nu er presset ned til 100 millioner . Ifølge de nye beregninger er de tre gange så mange, nemlig 300 millioner kineserer som en tvunget til at leve for mindre end en dollar i det kapitalistiske Kina.

I Indien vurderes antallet ekstremt fattige en fordobbling; fra 400 millioner til 800 millioner. Ændringerne i beregningarna bekræftar det kritiker længe har hævdet: den rätlinjiga statistik Världsbanken och dess eftersägare anfört i globaliseringsdebatten är ett gytter av godtyckliga antaganden, undermåligt råmaterial och orimliga slutsatser. För sina internationella jämförelser regnar banken om statistik från forskelika lande till dollar. Då är det vanskligt att bruge växelkurserna. Valutasvängningar får stort genomslag, och måttet på vad man får för pengarna på den lokala marknaden kan bli missvisande. I USA kostar en Big Mac godt tre dollar, men i Sverige er rækker dette beløb, vekslet till kronor, bara till to tredjedelar av en hamburger. Räknat i Big Mac är alltså svenska inkomster mindre värda än de synes vara. Genom att på detta sätt jämföra ett större urval priser försöker økonomerna ta hensyn till den lokala købekraften när de räknar om inkomster och annat till dollar. Men det finns starka invändningar också mot denna metod. Det är svårt att hitta ett lämpligt urval varor och tjänster – på landsbygden i Bihar är det långt till närmaste hamburgerbar – och med Världsbankens sätt att räkna följer en tendens att år för år sänka gränsen för fattigdom, vilket skenbart lyfter miljoner människor ur armod. Dessutom är den statistik som behövs för kalkylerna ofta bristfällig. För sina beräkningar av den kinesiska köpkraften litade banken tidigare till knapphändiga och osäkra uppskattningar från 1980-talet som blivit alltmer missvisande till följd av stora prisökningar. Kinas ekonomi blev med matematisk precision förstorad och dess fattigdom förminskad. Lika lättvindigt lyfte Världsbanken flera hundra miljoner indier över sin gräns för absolut fattigdom. En dollar om dagen beräknades till sist motsvara så lite som 9 rupier. Summan räckte inte ens till en liter mjölk på landsbygden i Bihar, men med detta mått på armod kunde Indien skina av världsmarknadsanpassad välmåga. När kalkylerna nu också officiellt visar sig vara bedrägliga blir det knepigare. Världsbankens räknestycke har varit huvudnumret i propagandan om den globala kapitalismens företräden. Tidigare hördes inte ett knyst om några brister. Nu förklarar Världsbankens chef, Robert Zoellick, att vi inte ska tolka statistiken alltför bokstavligt.

Jeg ringer til en af de skarpeste kritikere, professor Sanjay Reddy ved Columbia-universitetet.
”Hvilke ciffrer kan vi stole på”, spørger han. ”De gamle eller de nye? Det er ikke muligt at sige, eftersom Verdensbanken fortsætter med at tillämpa en metodik som det finns starka skäl att ifrågasätta. Den godtyckligt valda fattigdomsgränsen och de invecklade och olämpliga korrigeringarna för köpkraften, där så gott som varje led i kalkylerna för med sig nya möjliga felkällor, leder till ytterst osäkra och ibland uppenbart orimliga resultat som starkt skiftar från det ena beräkningstillfället till det andra.
”Det finns andra sätt att räkna, förklarar han. Flera länder utgår i sin statistik från det människor faktiskt behöver för livets nödtorft. Det går till exempel att beräkna hur stor andel av befolkningen som inte har råd med ett nödvändigt dagligt kaloriintag. Metoden kunde utvecklas för internationella jämförelser, men Världsbanken och de stora biståndsgivarna har inte visat något intresse. Sanjay Reddy tillhör inte de experter som får inbjudningar från Sida eller Globaliseringsrådet. För att skriva rapport anlitar Lars Leijonborgs nyresta statsorgan Johan Norberg, förr ideolog hos Timbro, nu vid Cato Institute i Washington. Obekymrad om den förödande kritik som riktats mot Världsbankens siffror försäkrar han att de fattiga tack vare nyliberala [prokapitalistiske. INT.anm.] reformer blivit en halv miljard färre sedan början av 1980-talet. Rapporten lanseras netop som sammenbruddet for bankens statistik bliver offentligt kendt. Johan Norberg noterer nyheden i Financial Times den 14 november. Giver det ham anledning det några åtgärder från regeringsexperten? Han viftar bort saken på sin blogg och skriver i Svenska Dagbladet den 25 november: ”Enligt Världsbanken har andelen fattiga mer än halverats. De senaste fem åren har antalet minskat med mer än 76 000 personer varje dag.” Och så vidare. Inte ett spår av de ytterligare 600 miljoner indier och kineser som tagit plats i kolumnerna.Det är kanske enklast så.

Underskrevet af Mikael Nyberg

Reklamer

Skriv et svar

Please log in using one of these methods to post your comment:

WordPress.com Logo

Du kommenterer med din WordPress.com konto. Log Out / Skift )

Twitter picture

Du kommenterer med din Twitter konto. Log Out / Skift )

Facebook photo

Du kommenterer med din Facebook konto. Log Out / Skift )

Google+ photo

Du kommenterer med din Google+ konto. Log Out / Skift )

Connecting to %s